Läslistor

onsdag 25 januari 2012

Öde

Öde av Christine Falkenland, utgiven av MånPocket, 2003

Siri växer upp i en mycket strängt kristen miljö på en liten ö i Bohuslän. Föräldrarna lever i ett insnärjt äktenskap, där modern tycks fungera både som mor och maka åt sin man. Siri lyckas inte ta sin plats som nummer ett hos modern, en kvinna som väljer att inte amma för att hennes make vill ha brösten för sig själv. Modern avlider då Siri är liten och tösen är helt utlämnad åt den stränge fadern, den stränga församlingen och den stränge Guden. Siri söker efter närhet och inleder så småningom ett förhållande med församlingens nye, gifte pastor. Allt uppdagas och paret lämnar så småningom ön tillsammans. Mannen, Samuel, dominerar Siris tillvaro. Det är hans regler som gäller, hans lust som ska tillfredsställas och hans behov som ska prioriteras. Siri accepterar sin livslott, men insisterar på att påbörja en psykoanalys.

Läsaren får ta del av Siris berättelse via hennes tankar hos psykoanalytikern Helenius. Detta ensidiga fokus förstärker den klaustrofobiska känslan. Det övergripande temat som skildras är frånvaro. Siris mor var frånvarande redan då flickan var späd, hennes make krävde hennes uppmärksamhet. Flickan fick ligga och skrika sig till sömns, man ville ju inte att hon skulle bli bortskämd. Då moderna avled blev Siri lämnad ensam, relationen till fadern präglades av distans samt inslag av sexuella övertramp. Den man Siri sedan väljer är egentligen en annan kvinnas. Och han tillhör även Gud mer än han hör ihop med Siri. Ensamheten är tung för Siri.
 
Det finns något distanserat över skildringen av Siris inre värld och yttre verklighet, en distans som förstärks av det faktum att hon går i en klassisk psykooanalys. Det som karaktäriserar en psykoanalytisk behandling är att analytikern förhåller sig mycket strikt professionellt, hans roll är att vara en spegel eller en målarduk som analysanden fyller med sina tankar. I en klassisk psykoanalys finns mycket lite utrymme för värme och en stödjande hållning. Det är sannolikt mycket tacksamt för författare att skildra just den psykoanalytiska inramningen för samtalet. Mot denna neutrala bakgrund blir analysandens gestalt knivskarp.
 
Språket är avskalat och precist, samtidigt som det finns ett driv i texten som gör att man inte vill lägga undan boken. Det här är en kort berättelse som inte innehåller några utvikningar eller någon utfyllnad. Här är vartenda ord väl avvägt och läsvärt.

Sammantaget är detta en mycket läsvärd roman om ett barns utsatthet och en kvinnas försök att finna sig själv.
 
Andra som tyckt till om Öde är Eli, Bokhora, SvD.

4 kommentarer:

  1. Åh! En av mina all time faves, som framgår av länken till min gamla recension. Många formuleringar från "Öde" är tatuerade i mig.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag fick liksom en känsla av att du gillade Öde :-) Och den är värd alla lovord man kan komma på.

    SvaraRadera
  3. Alltså, Christine Falkenland är en sådan där författare som jag vill gilla men som jag sällan gillar när jag väl läser hennes böcker. Öde tyckte jag dock faktiskt hyfsat om. Jag tror det är just distansen och det avskalade språket som jag har så svårt för - precis som med Elin Boardys Mot ljuset. De fastnar liksom inte hos mig, fast jag i teorin vill gilla.

    SvaraRadera
  4. För min del är det så att avskalat och distanserat fungerar ibland, ofta när jag har ngn annan anknytning till texten.

    SvaraRadera